Jag är av en annan uppfattning. Livet är en hinderbana i, ibland, svår terräng. Det går upp på svindlande bergstoppar och ner i de djupaste dalarna. Ibland behöver man ljus och lykta när mörkret lägger sig över banan och ibland rep och hacka dör att ta sig uppför bergsvägarna. Dock kan man bestämma sig för vem man ska ta med sig som resesällskap. Antingen så tar man med sig den glada, lyckliga och pirriga känslan som hela tiden hejar på och lockar till skratt när vägen känns som mest omöjlig. Eller så tar man med sig den negativa, bittra och självföraktande känslan som gör allt för att påvisa hur tråkigt vägen framåt kan vara.
I mitt bagage försöker jag alltid ha det positiva resesällskapet. Men naturligtvis får även jag med mig det negativa bagaget ibland. Då tar jag hand om det då och försöker så fort som möjligt göea mig av med extravikten längs vägen.
Idag är en sådan dag då jag haft mitt positiva resesällskap med mig men det negativa har hela dagen pockat på uppmärksamhet.
En löprunda senare och en rejäl tankeställare på vilken oerhörd tur jag har som har det livet jag har så känns allt genast mycket enklare. Det och en rejäl dos inredning, det hjälper när som helst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar