Så var det åter igen så att tiden löpt gatlopp och någonstans längs vägen så har jag tappat min ledning mot den. Därmed får fritidsintressen stiga åt sidan för att litet tag. Men nu har schemat börjat komma ikapp igen och jag kan pusta ut.
Med helgen runt hörnet så kan det ju inte kännas annat än bra så klart. Stress är trots allt, enligt mig, ett tillstånd som vi tillåter oss själva att hamna i. Vi kan hela tiden själva påverka vårt schema och se till att sätta allt i ordning efterhand. Visst kan det komma oförutsedda händelser, men dessa får man ta efterhand och då en sak i taget. Allt löser sig helt enkelt, bara man tar det lugnt och löser ett problem åt gången och fokuserar på det.
När så vädret äntligen börjar slå om och solen börjar värma nästippen så faller det sig ganska naturligt att inspirationen för trädgården fylls på allt mer. Jag ser mer än fram emot att ta en heldag i trädgården för att sätta lite färg på denna med diverse planteringar och en kaffe i solens strålar. Det känns som att det gråa och tråkiga äntligen börjar ge med sig och, åtminstone i vår trädgård, en matta av grönt, vitt, gult och lila tar plats. Snödroppar, vintergäck och krokusar gör entré och skvallrar om att vårens fulla blom närmar sig med stormsteg.
Jag lutar mig mer än gärna tillbaka i närmsta trädgårdsstol och välkomnar värmen med öppet sinne.
"You always pass failure on the way to success" -Mickey Rooney
En mycket vis man, Mickey Rooney. Mitt starkaste minne av denna fantastiska skådespelare är från när jag var liten och sov över hos min mormor och morfar. Hemma hade vi enbart ettan, tvåan och fyran på tv men mormor och morfar bjöd inte bara på pannkakor på morgonen utan kunde även erbjuda det kopletta kanalutbudet som fanns egentligen på den tiden. Barnprogrammen avlöste varandra på morgnarna och en av mina absoluta favoriter var Svarta hingsten. I denna serie spelade Mickey Rooney tränare till Svarta Hingsten och hans jockey och morfar och jag tittade alltid på denna serie tillsammans. Morfar skrattade gott åt Mickey Rooneys kvicka repliker och jag avundades jockeyn som fick rida på den ståtliga och vackra hingsten. Så många minnen som väcks av detta och därför har Rooney en liten speciell plats i mitt hjärta. Att han dessutom levererat en hel del givande repliker och citat bidrar ju lite extra till denna plats. Med ovan citat vill jag säga att Vasaloppet inte alls gick som jag planerat. När man sitter framför tv-apparaten hemma och ser våra skidstjärnor åka mil efter mil så är man minst sagt imponerad och trollbunden. Varje gång de efter ett mindre bra lopp refererar till att kroppen inte svarade som den skulle och att all kraft tog slut så har åtminstone jag haft svårt att förstå vad de menar. Inte nu längre... Jag har tränat hårt och på relativt hög nivå under en stor del av mitt liv, men jag har aldrig varit med om att kroppen strejkat totalt. Detta hände dock när det var som allra minst lämpligt, mitt under andra milen i Vasaloppet... Ute på en av de ökända myrarna gick helt plötsligt all luft ur kroppen och hjärnans peppande uppfordringar smälte ut ur medvetandet. Kroppen vägrade lyssna och varje stavtag och frånskjut var tyngre än ett ton. När jag nådde kontrollen efter 2,5 mil fick jag, högst motvilligt, se mig besegrad. Jag kan idag dock inte minnas hur jag tog mig till dem som plockade av mitt chip eller om jag själv tog av mig mina skidor eller om någon annan gjorde det. Jag minns att jag klev på bussen, men allt mellan att jag korsade linjen till kontrollen och fram till första trappsteget upp i bussen är absolut svart. Vilket jag heller aldrig varit med om..Nu vet jag vad black-out egentligen innebär... På bussen tillbaka till Mora var jag så arg och besviken på mig själv att tårarna rann. I min värld finns ingenting som heter att ge upp eller att få något gratis utan att kämpa för det. Men kroppen totalvägrade att samarbeta så det fanns inget alternativ ens efter bulle och blåbärssoppa. Det är säkert svårt att förstå utifrån och nu när jag ser tillbaka så blir jag irriterad och tänker att jag skulle bitit ihop och kört på, men just då var det inte ens en möjlighet. Jag avskyr ursäkter och konstaterar bara att jag helt enkelt var för dåligt tränad och att psyket svek mig fullständigt!
Men, envis som jag är, så tänker jag inte låta Vasaloppet besegra mig. Redan nu har jag bokat boende i Sälen till nästa år och tänker sitta bänkad framför anmälan nästa helg för att få min plats. För jag har nog aldrig någonsin förr varit så sugen på revansch som jag är nu. Aldrig förr har jag varit så sugen på att kämpa stenhårt för att klara mitt mål som nu. Och det är när man blivit besegrad som man är som mest motiverad att kämpa på. Så nu jäklar, nu fokuserar jag på målet i Mora 2016 och det finns inget annat alternativ, om jag så ska krypa över mållinjen! Häng med, för nu kööör vi!
Solens strålar kämpar sig ständigt igenom molnens envisa enade front om dagarna. Men trots att temperaturmätaren kämpar för att hålla sig över noll-strecket så förnimmer man en viss känsla av år varje gång strålarna jagar bort ett moln och smeker kinden. Aldrig har våren varit så efterlängtad av en vintermänniska som jag. Trots min förkärlek till gnistrande kristaller och knarrande skosulor i vitaste snö så är längtan efter värme stor. Vintern här nere bjuder ju för övrigt sällan eller aldrig upp till sådana förnäma upplevelser utan grått, rått och vått är tre rimmande ord som beskriver tillvaron alltför väl på en skånsk vinter.
Dock ska vi ju göra en sista anhalt i vinterns esse och få uppleva snö ännu en gång då vi beger oss till vårt livs utmaning och upplevelse; Vasaloppet.
Väntan har varit lång och träningen komplett. Nu ligger bara det roligaste framför oss och nerverna driver oss sakta men säkert mot starten i Sälen på söndag morgon. Tillsammans med 15 000 andra ger vi oss då ut på världens tuffaste och längsta skidlopp och för min del tänker jag njuta av varenda minut. Trots att medvetenheten om att det blir tufft naturligtvis finns närvarande så är jag en person som inte räds av detta, snarare tvärtom. Det finns nog ingenting som driver mig så mycket som något som sägs vara tufft eller utmanande. Ju större utmaning, desto bättre för mig. Och när det kommer till att maxa kroppen är jag närmast beroende av att ta mig an utmaningen. Jag har en stor förkärlek till att känna kroppen arbeta, att känna musklerna bränna, att känna flåset öka och ta ut mig totalt. Det finns ingen bättre känsla än att få vara 100 % utpumpad efter träning exempelvis.
När mjölksyran tar vid och psyket velar så är det precis som att jag går in i en tredje växel och drivs ännu mer framåt. Först en viss tvekan naturligtvis, hjärnan har ju en förmåga att försöka ta över kroppen ibland, men oftast vinner kroppen till slut ändå. Misslyckas finns inte i min vokabulär och har jag gett mig in i något så ser jag till att avsluta det! Så jag är mer än redo att få maxa kroppen på söndag, att ta ut mig totalt och se till att glida över mållinjen i Mora med huvudet högt och en stolthet utöver någon jag tidigare upplevt!
Klicka på videon och få en ordentlig inspirationskick!
