En mycket vis man, Mickey Rooney. Mitt starkaste minne av denna fantastiska skådespelare är från när jag var liten och sov över hos min mormor och morfar. Hemma hade vi enbart ettan, tvåan och fyran på tv men mormor och morfar bjöd inte bara på pannkakor på morgonen utan kunde även erbjuda det kopletta kanalutbudet som fanns egentligen på den tiden. Barnprogrammen avlöste varandra på morgnarna och en av mina absoluta favoriter var Svarta hingsten. I denna serie spelade Mickey Rooney tränare till Svarta Hingsten och hans jockey och morfar och jag tittade alltid på denna serie tillsammans. Morfar skrattade gott åt Mickey Rooneys kvicka repliker och jag avundades jockeyn som fick rida på den ståtliga och vackra hingsten. Så många minnen som väcks av detta och därför har Rooney en liten speciell plats i mitt hjärta. Att han dessutom levererat en hel del givande repliker och citat bidrar ju lite extra till denna plats.
Med ovan citat vill jag säga att Vasaloppet inte alls gick som jag planerat. När man sitter framför tv-apparaten hemma och ser våra skidstjärnor åka mil efter mil så är man minst sagt imponerad och trollbunden. Varje gång de efter ett mindre bra lopp refererar till att kroppen inte svarade som den skulle och att all kraft tog slut så har åtminstone jag haft svårt att förstå vad de menar. Inte nu längre... Jag har tränat hårt och på relativt hög nivå under en stor del av mitt liv, men jag har aldrig varit med om att kroppen strejkat totalt. Detta hände dock när det var som allra minst lämpligt, mitt under andra milen i Vasaloppet... Ute på en av de ökända myrarna gick helt plötsligt all luft ur kroppen och hjärnans peppande uppfordringar smälte ut ur medvetandet. Kroppen vägrade lyssna och varje stavtag och frånskjut var tyngre än ett ton. När jag nådde kontrollen efter 2,5 mil fick jag, högst motvilligt, se mig besegrad. Jag kan idag dock inte minnas hur jag tog mig till dem som plockade av mitt chip eller om jag själv tog av mig mina skidor eller om någon annan gjorde det. Jag minns att jag klev på bussen, men allt mellan att jag korsade linjen till kontrollen och fram till första trappsteget upp i bussen är absolut svart. Vilket jag heller aldrig varit med om..Nu vet jag vad black-out egentligen innebär...
På bussen tillbaka till Mora var jag så arg och besviken på mig själv att tårarna rann. I min värld finns ingenting som heter att ge upp eller att få något gratis utan att kämpa för det. Men kroppen totalvägrade att samarbeta så det fanns inget alternativ ens efter bulle och blåbärssoppa. Det är säkert svårt att förstå utifrån och nu när jag ser tillbaka så blir jag irriterad och tänker att jag skulle bitit ihop och kört på, men just då var det inte ens en möjlighet. Jag avskyr ursäkter och konstaterar bara att jag helt enkelt var för dåligt tränad och att psyket svek mig fullständigt!
Men, envis som jag är, så tänker jag inte låta Vasaloppet besegra mig. Redan nu har jag bokat boende i Sälen till nästa år och tänker sitta bänkad framför anmälan nästa helg för att få min plats. För jag har nog aldrig någonsin förr varit så sugen på revansch som jag är nu. Aldrig förr har jag varit så sugen på att kämpa stenhårt för att klara mitt mål som nu. Och det är när man blivit besegrad som man är som mest motiverad att kämpa på. Så nu jäklar, nu fokuserar jag på målet i Mora 2016 och det finns inget annat alternativ, om jag så ska krypa över mållinjen! Häng med, för nu kööör vi!
Bild: Google
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar